Utmaning 11

Sitter här på min favorit sten och ser ut över sjön. Sjön som alltid funnits där, tio meter bakom vårt hus. Hur kunde jag lämna en så vacker plats, minnena väller in över mej, alla gånger jag badat här, alla nätter man suttit å tittat på midnattssolens vackra sken mot vattnet, alla gånger man sett ut över glansisen som lagt under natten, alla gånger man sett månljuset speglas över sjön med ett skuggspel som får fantasin att skena, tankarna på alla gånger, gör att jag börjar känna den där så bekanta smärtan, som börjar sprida sej från magen och uppåt. Vet att när den når huvudet så vill man bara skrika, så djävla ont gör det i min själ. Orkar inte mer går härifrån på mina vinliga ben och stelfrusna tår. När jag kommer in möter mej min älskling som säger”nu är den där sorgsna blicken där i dina ögon och den försvinner inte i första taget, men vad det än är så älskar jag dej”. Blir glad för hon hade inte funnits i mitt liv om jag inte lämnat stenen vid sjön.