onsdag 11 februari 2009
utmaning 22
Väntan på måndagen börjar tidigt på fredag eftermiddag innan man lämnat jobbet. Man tänker på måndag morgon då man äntligen får börja jobba, framför sej har man två helt onödiga dagar som måste fördrivas på nåt sätt. Man hittar på undanflykter för att kunna jobba övertid, men vid 20,00 blir det så hemskt tyst och kusligt här på jobbet, av rädsla är man tvungen sluta jobba. Medan man släpar sej hemåt tänker man blir det aldrig måndag. Lördag morgon vaknar glad i hågen, tills man kommer på att, i dag kan man inte gå på jobbet, då är den dagen förstörd. Man känner värken i magen och tomheten i huvudet komma smygande. Man går och läger sej, men kan inte somna om för alla tankar på vad man gjort på jobbet om det varit måndag. Man tillbringar helgen med att tycka synd om sej själv och snurra runt i sängen.
tisdag 10 februari 2009
utmaning 21
Han kom hem efter att kört en sväng nere på kontinenten. När han svängde in på gården tänkte han här är allt sej likt, även om man varit borta tio år så skulle allt vara som man lämnat det. Det var den största tryggheten i hans liv. Stället som han efter många om och men lyckats köpa, En liten gård med stuga och uthus, som han byggt om till hoj verkstad. Det var där han tillbringade all sin lediga tid på vintern, somrarna tillbringade han på hojen.
Han plockade med sej packväskan och började gå mot dörren, han tittade funderande ut mot gräsmattan som var klippt. Äh det måst vara granen som tröttnat på gräset, han har sådana där idéer om perfekta trädgårdar. En gång för länge sedan hade granne kommit och klagat på gräset som vajade så vackert i vinden, med orden ”du kan väll klippa gräset åtminstone det är inte för mycket begärt, även om man bor på landet så bör man ha en viss ordning”. Han hade svarat ”om det stör det dej, så får du klippa gräset så mycket du vill för min skull, ja jag skall till och med hålla dej med bensin”. Efter den dagen hände det titt som tätt att granen klippte gräset.
Väl framme vid dörren kändes de som nått inte stod rätt till, han kände nackhåren resa sej.
När han öppnade dörren och tittade in så höll han på att dö. Nedre delen av väggarn var svarta övre delen orange färgerna avgränsades an en pepita rutig rand. Taket var målat i en blå nyans som påminde om himlen en sån där molnfri dag. Golvet var målat i samma färg som asfalt på våra vägar, genom rummet löpte en mittmarkering i gul färg som dom har på vägarna i Amerika. Han måst ha set ut som ett fån där han stod med öppen mun, händerna dinglande efter sidorna och med en stirrande blick. Det tog et par minuter förrän han kom till sans och upptäckte att det stod folk och tittade på han. Första reaktion var ilska han vrålade till dom ”vad fan gör ni här det här är min ranch”.
Han plockade med sej packväskan och började gå mot dörren, han tittade funderande ut mot gräsmattan som var klippt. Äh det måst vara granen som tröttnat på gräset, han har sådana där idéer om perfekta trädgårdar. En gång för länge sedan hade granne kommit och klagat på gräset som vajade så vackert i vinden, med orden ”du kan väll klippa gräset åtminstone det är inte för mycket begärt, även om man bor på landet så bör man ha en viss ordning”. Han hade svarat ”om det stör det dej, så får du klippa gräset så mycket du vill för min skull, ja jag skall till och med hålla dej med bensin”. Efter den dagen hände det titt som tätt att granen klippte gräset.
Väl framme vid dörren kändes de som nått inte stod rätt till, han kände nackhåren resa sej.
När han öppnade dörren och tittade in så höll han på att dö. Nedre delen av väggarn var svarta övre delen orange färgerna avgränsades an en pepita rutig rand. Taket var målat i en blå nyans som påminde om himlen en sån där molnfri dag. Golvet var målat i samma färg som asfalt på våra vägar, genom rummet löpte en mittmarkering i gul färg som dom har på vägarna i Amerika. Han måst ha set ut som ett fån där han stod med öppen mun, händerna dinglande efter sidorna och med en stirrande blick. Det tog et par minuter förrän han kom till sans och upptäckte att det stod folk och tittade på han. Första reaktion var ilska han vrålade till dom ”vad fan gör ni här det här är min ranch”.
måndag 9 februari 2009
Utmaning 20
Toan är favorit platsen i mitt hem, där får man vara i fred och inte gör det nåt om man råkar fisa eller gräva sej i näsan. Denna sista fredade plast i våra hem, borde få större status. Har ni någonsin varit med om att, någon visat sin toa när det har varit ”hemma hos reportage” hos någon potentat. Om jag får fråga dej som läsare, har du någonsin visat upp din toa, till någon som besökt dej? Eller har någon du besökt någonsin visat up sin toa för dej?
Där ser du vad jag menar eller? Hjälp mej med att lyfta fram toan till den viktigaste platsen i hemmet, så skall du få ett lyckligt liv. Våga erkänn att du håller med mej, så kan vi starta en "förening för toans vänner".
Upp till kamp för toan!
Där ser du vad jag menar eller? Hjälp mej med att lyfta fram toan till den viktigaste platsen i hemmet, så skall du få ett lyckligt liv. Våga erkänn att du håller med mej, så kan vi starta en "förening för toans vänner".
Upp till kamp för toan!
Utmaning 18
Person hade planerat att supa sej redlös denna lördags kväll, men råkade se Elvira som var på samma loggdans och blev tvungen att, ta reda på vem denna vackra flicka med dom glödande ögonen var. Person fick oväntad hjälp av Olsson som i fylla och villan råkade knuffa omkull Elvira och hennes kompisar. Persson rusade fram, tog Olsson i bena där han låg och kunde dra han där ifrån. Konsekvensen blev att tjejerna var tvungna att gå fram till Persson för att tacka han. Persson stod där och gottade sej som, tuppen på dygnstacken samtidigt som han passade på att flirta med Elvira.
Till slut lyckades Persson charma Elvira som efter dansen följde med Persson för att kopulera.
Till slut lyckades Persson charma Elvira som efter dansen följde med Persson för att kopulera.
Utmaning 17
Jag är författaren som inte kommit ut i ljuset än. Nu har jag beslutat att visa andra vad jag skriver, mycket tack vare en kompis som varit på mej om att börja skriva. Hon har under alla dessa år lyssnat på mina berättelser och filosofiska tankar. Otaliga gånger har hon sagt ”skriv ner det du säger så skall jag visa det åt en förläggare, du har alla möjligheter att lyckas”. Nu har hon gått ett steg längre, jag har två år på mej att skriva en bok med Anns hjälp. Det gav hon mej som födelsedags present. Det är en av dom bästa presenter jag någonsin fått.
Tack till en riktig vän!
Tack till en riktig vän!
tisdag 3 februari 2009
utmaning 16
1. Min Dotter
2. Min Dotter
3. Min Dotter
4. Min Dotter
5. Min Dotter
6. Min Dotter
7. Min Dotter
8. Min Dotter
9. Min Dotter
10. Min Dotter
Hon kom till värden för tidigt. Dom var dom hemskaste veckorna i mitt liv, när jag äntligen skulle bli pappa, ovissheten om hur det skulle gå. Jag pendlade mellan ett lyckorus och total nedstämdhet. Jag hade enormt stora förhoppningar på den här stunden, nu blev allt så hemskt uppskruvat. Hade en dotter på neonatal avdelningen och min kvinna på intensiven däremellan sprang jag hela dagen. Först på kvällen upptäckte jag att jag var i strumplästen. Allt gick bra nu är hon en fantastisk tonåring som jag älskar över allt på denna jord.
2. Min Dotter
3. Min Dotter
4. Min Dotter
5. Min Dotter
6. Min Dotter
7. Min Dotter
8. Min Dotter
9. Min Dotter
10. Min Dotter
Hon kom till värden för tidigt. Dom var dom hemskaste veckorna i mitt liv, när jag äntligen skulle bli pappa, ovissheten om hur det skulle gå. Jag pendlade mellan ett lyckorus och total nedstämdhet. Jag hade enormt stora förhoppningar på den här stunden, nu blev allt så hemskt uppskruvat. Hade en dotter på neonatal avdelningen och min kvinna på intensiven däremellan sprang jag hela dagen. Först på kvällen upptäckte jag att jag var i strumplästen. Allt gick bra nu är hon en fantastisk tonåring som jag älskar över allt på denna jord.
Utmanig 15
På väg till flyget, bråttom som fan på grund av en strulPelle. Sen hade jag som vanligt glömt på kupébelysningen, fik djävlas en stund med startkablar, för att få i gång bilen. Självklart hade jag glömt tanka och det tog en djävla massa tid. Sitter och tänker samtidigt som jag susar fram i alldeles för hög hastighet. Varför kunde han inte vänta med det eller var det bara för att djävlas med mej. Han har alltid varit omöjlig och tjorvig. Han njuter av att sälla andra mot väggen, för att testa om man exploderar. En vacker dag kommer han att testa fel person. Tankarna avbryts abrupt av en snut som står på vägen och viftar med en stoppspade. Fan och hans mostrar vad kunde man ha väntat sej? Stannar och vevar ner rutan. ”Det gick vist lite fort här” säger snuten.
”Ja lite” svarar jag. Efter det sedvanliga förmanings talet så, åker jag därifrån med en böteslapp på 2500 kronor.
Nu är humöret på topp kommer till parkeringen. Undrar varför det alltid är för lite platser? Efter att kört runt hittar jag en plats, beslutar för att backa in i den, kör därför förbi den. När jag vänder på skalen för backningen, så ser jag en bil som svänger in i min plats. Jag rusar ut skriker och svär. Fram ur bilen kommer en äldre man som ber mej dra åt helvete, samtidigt som han går sin väg . Då brister allt inom mej, rusar efter han för att döda han nästa sekund ligger jag på mage och fattar inte vad som hänt. När jag kommer till sans, ser jag att jag snubblat på skosnören. Som inte fans tid till att knyta när jag åkte hemifrån. Han med planet efter en massa strul med säkerhetskontrollen.
”Ja lite” svarar jag. Efter det sedvanliga förmanings talet så, åker jag därifrån med en böteslapp på 2500 kronor.
Nu är humöret på topp kommer till parkeringen. Undrar varför det alltid är för lite platser? Efter att kört runt hittar jag en plats, beslutar för att backa in i den, kör därför förbi den. När jag vänder på skalen för backningen, så ser jag en bil som svänger in i min plats. Jag rusar ut skriker och svär. Fram ur bilen kommer en äldre man som ber mej dra åt helvete, samtidigt som han går sin väg . Då brister allt inom mej, rusar efter han för att döda han nästa sekund ligger jag på mage och fattar inte vad som hänt. När jag kommer till sans, ser jag att jag snubblat på skosnören. Som inte fans tid till att knyta när jag åkte hemifrån. Han med planet efter en massa strul med säkerhetskontrollen.
utmaning 14 Eller In i holken gubbe
In i holken gubbe.
Det var i början av min sidovagns karriär, som denna historia utspelade sej. Det var sommar och varje ledig stund tillbringade jag på hojen. En Harley med sidovagn som jag plockat ihop själv, varje gång jag kom hem så satt det en äldre gentleman på en bänk utanför grannhuset och studerade mej. Jag tänkte flera gånger gå fram till han men det blev aldrig av. Sommaren höll på att gå över till höst dom mörka kvällarna hade gjort sitt intrång. Jag hade varit ut en sväng men fått problem med lyset var därför på parkeringen och försökte fixa problemet. Där stod jag böjd över hojen i min egen värld och klurade på vad som djävlades. Jag sprätte upp som en fjäder när jag kände nått som knakade på min rygg där stod farbrorn med sin röda rullator.
Han skrattade och sade ” int trod ja du var skvätt rädd”.
Jag harklade mej och svarade ”var nog i min egen lilla värd”.
– om du har problem med knarren så kan vi byta en stund, ja du får rullator och jag tar knarren.
– Det skulle vara kul, men jag tror inte jag klarar av din häftiga rullator.
Han skrattade och torde att det nog skulle. Bli han som fick problem även om det fans ett stöd hjul på knarren.
– men vad har du för fel?
– Lysen funkar inte.
– Har du kolla glödlampan och påslaget?
– Ja men det e glapp kontakt. För när jag startar så funkar inte lysena men när den inte är igång få funka dom.
– får jag se?
Han masade sej till hojen och började syna den.
– Här är felet, ser du kabeln som är lös?
– Ser du på fan, varför såg inte jag den?
– pojkspolingar som du har inte tid att se allt, man måst vara noga om man skall hitta fel, det duger inte att bara liga över knarren och drömma! Repa så hinner du ut en sväng!
– Ja nu är det lätt gjort när man väl hittad felet.
– Så drar du på utav jäven så käringarna har nåt och prata om, så gjorde jag när jag hade knarr. Du ska vetta att alla i den här socknen viset vem jag var, när jag kom susande på min Indian. Röd och grann med sidovagn, det var grejer det!
– Va har du haft en Indian?
– En jag har haft två en Big chef och en scout.
– Vad tyckte du om dom?
– Varenda sommardag saknar jag dom, men det går ju inte när man är så gammal och ofärdig som jag.
– Jag skjutsar gärna dej i vagnen, hopa i den så åker vi.
– Det skulle se ut det, men inte går det.
– Varför inte? Jag är ledig i morgon, så vi kan ta en tur och reta käringarna.
– Å gud att en gång till i livet få känna vinden i håret och alla dofter som man bara känner på en knarr.
– Okej vilken tid i morgon? Jag kan låna en hjälm och lite kläder åt dej?
– Vad fan tror du, nog har jag hjälmen kvar och skinnjackan.
– Då så klockan nio i morgon kommer jag och hämtar dej. Gud nåde dej om du inte, är klar då.
– Menar du allvar?
– Ser jag ut som en som står och ljuger åt gamla knuttar, eller vågar du inte?
– Vågar nog fan vågar jag, om du vågar, tanterna från hemtjänsten kommer att jaga dej från socknen, när dom får reda på vår resa.
– Fram med kardan så är det överenskommet.
Handen kom som skjuten ur en kanon och jag var förvånad på hur hårt handslag han hade, sen satt han av med rullatorn i en fart som jag inte trodde var möjlig. Utanför porten sin höll han på att köra över en tant, som skrek ”är du på fyllan gubbjävel”, han viftade bara med handen så där högt i luften, åt hon när han försvann in genom porten.
Jag var uppe tidigt och förberedde en liten picknick åt oss, med termos och korvskivor på limpa med mycket smör, som jag av gammal erfarenhet viset att äldrepersoner tycker om.
Klockan åtta gick jag ner till hojen, kollad igenom den och packade ner picknicken. Efter att jag varmkört hojen, körde jag fram till farbrorns port. Där mötes jag av en syn som var obetalbar, han stod i givakt med en gammal vit potthjälm på skallen och en skinnjacka som någon gång varit svart. När jag stannade så stegade han fram till sidovagnen med raska steg och sate sig ner. Jag hann aldrig stiga av hojen för att hjälpa till, väl nere i sidovagnen skrek han ”kör utav helvete innan någon upptäcker att vi rymmer”.
Samtidigt som jag körde genom bostadsområdet till vägen, satt gubben i vagnen viftandes på armarna och vrålade ”gassa mer”. Jag körde ner till älven för att sen svänga av på den lilla krokiga vägen som följde älven. När jag titta ner på min passagerare möttes jag av en syn som jag aldrig glömmer. Hade han inte haft öron så hade överdelen av huvudet fallit av. Alltså från öra till öra var smilet, samtidigt som näs vingarna gick som kolibri vingar när han gjorde allt för att lukta på alla lukter han kom ihåg från tidigare hoj turer. Han måste ha varit den lyckligaste mänskan på hela jorden just då.
När jag kört en halvtimme tänkte jag stanna och dricka lite kaffe. Nu blev det liv i vagnen, han pekade med hel handen framåt och vrålade ”framåt”. Efter en timme svängde jag av på en rastplats, från vagnen kom protester, men nu var jag så kaffe sugen så jag brydde inte om det. Jag packade upp kaffet och smörgåsarna på en bänk som fans där, sen rullade jag fram hojen så att han kunde sitta kvar i sidovagnen och fika. Under tystnad sörplade vi i oss kaffet med var sin macka. Efter fikat så hade han bortom att komma i väg. ”Inte skall vi bosätta oss här, vi måste hinna några mil till, nu när vi äntligen har kommit ut.” Jag städade i hop och frågade han om vi skulle köar hemåt eller? Svaret kom blixtsnabbt ”hem vad ska vi göra där stia och vänta på döden nej du pojkspoling så lätt blir du inte av med mig”.
Det blev en heldag på hojen för oss, när vi kom tillbaks till byn så vrålade han ”kör till korvkiosken”, där bjöd han mej på ett skrov mål. Vi åt under tystnad, det var många som tittade på oss. Dom tänkte säkert det ena och andra om oss, men det sket vi i. Väl hemma hopade han ur vagnen som en tonåring, han vinkade med handen så där högt i luften åt mej när jag körde ner till parkeringen. Den hösten blev det ett par svängar till med Anton, sommaren där på fans inte Anton kvar annat än i minnet.
Det var i början av min sidovagns karriär, som denna historia utspelade sej. Det var sommar och varje ledig stund tillbringade jag på hojen. En Harley med sidovagn som jag plockat ihop själv, varje gång jag kom hem så satt det en äldre gentleman på en bänk utanför grannhuset och studerade mej. Jag tänkte flera gånger gå fram till han men det blev aldrig av. Sommaren höll på att gå över till höst dom mörka kvällarna hade gjort sitt intrång. Jag hade varit ut en sväng men fått problem med lyset var därför på parkeringen och försökte fixa problemet. Där stod jag böjd över hojen i min egen värld och klurade på vad som djävlades. Jag sprätte upp som en fjäder när jag kände nått som knakade på min rygg där stod farbrorn med sin röda rullator.
Han skrattade och sade ” int trod ja du var skvätt rädd”.
Jag harklade mej och svarade ”var nog i min egen lilla värd”.
– om du har problem med knarren så kan vi byta en stund, ja du får rullator och jag tar knarren.
– Det skulle vara kul, men jag tror inte jag klarar av din häftiga rullator.
Han skrattade och torde att det nog skulle. Bli han som fick problem även om det fans ett stöd hjul på knarren.
– men vad har du för fel?
– Lysen funkar inte.
– Har du kolla glödlampan och påslaget?
– Ja men det e glapp kontakt. För när jag startar så funkar inte lysena men när den inte är igång få funka dom.
– får jag se?
Han masade sej till hojen och började syna den.
– Här är felet, ser du kabeln som är lös?
– Ser du på fan, varför såg inte jag den?
– pojkspolingar som du har inte tid att se allt, man måst vara noga om man skall hitta fel, det duger inte att bara liga över knarren och drömma! Repa så hinner du ut en sväng!
– Ja nu är det lätt gjort när man väl hittad felet.
– Så drar du på utav jäven så käringarna har nåt och prata om, så gjorde jag när jag hade knarr. Du ska vetta att alla i den här socknen viset vem jag var, när jag kom susande på min Indian. Röd och grann med sidovagn, det var grejer det!
– Va har du haft en Indian?
– En jag har haft två en Big chef och en scout.
– Vad tyckte du om dom?
– Varenda sommardag saknar jag dom, men det går ju inte när man är så gammal och ofärdig som jag.
– Jag skjutsar gärna dej i vagnen, hopa i den så åker vi.
– Det skulle se ut det, men inte går det.
– Varför inte? Jag är ledig i morgon, så vi kan ta en tur och reta käringarna.
– Å gud att en gång till i livet få känna vinden i håret och alla dofter som man bara känner på en knarr.
– Okej vilken tid i morgon? Jag kan låna en hjälm och lite kläder åt dej?
– Vad fan tror du, nog har jag hjälmen kvar och skinnjackan.
– Då så klockan nio i morgon kommer jag och hämtar dej. Gud nåde dej om du inte, är klar då.
– Menar du allvar?
– Ser jag ut som en som står och ljuger åt gamla knuttar, eller vågar du inte?
– Vågar nog fan vågar jag, om du vågar, tanterna från hemtjänsten kommer att jaga dej från socknen, när dom får reda på vår resa.
– Fram med kardan så är det överenskommet.
Handen kom som skjuten ur en kanon och jag var förvånad på hur hårt handslag han hade, sen satt han av med rullatorn i en fart som jag inte trodde var möjlig. Utanför porten sin höll han på att köra över en tant, som skrek ”är du på fyllan gubbjävel”, han viftade bara med handen så där högt i luften, åt hon när han försvann in genom porten.
Jag var uppe tidigt och förberedde en liten picknick åt oss, med termos och korvskivor på limpa med mycket smör, som jag av gammal erfarenhet viset att äldrepersoner tycker om.
Klockan åtta gick jag ner till hojen, kollad igenom den och packade ner picknicken. Efter att jag varmkört hojen, körde jag fram till farbrorns port. Där mötes jag av en syn som var obetalbar, han stod i givakt med en gammal vit potthjälm på skallen och en skinnjacka som någon gång varit svart. När jag stannade så stegade han fram till sidovagnen med raska steg och sate sig ner. Jag hann aldrig stiga av hojen för att hjälpa till, väl nere i sidovagnen skrek han ”kör utav helvete innan någon upptäcker att vi rymmer”.
Samtidigt som jag körde genom bostadsområdet till vägen, satt gubben i vagnen viftandes på armarna och vrålade ”gassa mer”. Jag körde ner till älven för att sen svänga av på den lilla krokiga vägen som följde älven. När jag titta ner på min passagerare möttes jag av en syn som jag aldrig glömmer. Hade han inte haft öron så hade överdelen av huvudet fallit av. Alltså från öra till öra var smilet, samtidigt som näs vingarna gick som kolibri vingar när han gjorde allt för att lukta på alla lukter han kom ihåg från tidigare hoj turer. Han måste ha varit den lyckligaste mänskan på hela jorden just då.
När jag kört en halvtimme tänkte jag stanna och dricka lite kaffe. Nu blev det liv i vagnen, han pekade med hel handen framåt och vrålade ”framåt”. Efter en timme svängde jag av på en rastplats, från vagnen kom protester, men nu var jag så kaffe sugen så jag brydde inte om det. Jag packade upp kaffet och smörgåsarna på en bänk som fans där, sen rullade jag fram hojen så att han kunde sitta kvar i sidovagnen och fika. Under tystnad sörplade vi i oss kaffet med var sin macka. Efter fikat så hade han bortom att komma i väg. ”Inte skall vi bosätta oss här, vi måste hinna några mil till, nu när vi äntligen har kommit ut.” Jag städade i hop och frågade han om vi skulle köar hemåt eller? Svaret kom blixtsnabbt ”hem vad ska vi göra där stia och vänta på döden nej du pojkspoling så lätt blir du inte av med mig”.
Det blev en heldag på hojen för oss, när vi kom tillbaks till byn så vrålade han ”kör till korvkiosken”, där bjöd han mej på ett skrov mål. Vi åt under tystnad, det var många som tittade på oss. Dom tänkte säkert det ena och andra om oss, men det sket vi i. Väl hemma hopade han ur vagnen som en tonåring, han vinkade med handen så där högt i luften åt mej när jag körde ner till parkeringen. Den hösten blev det ett par svängar till med Anton, sommaren där på fans inte Anton kvar annat än i minnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)