utmaning 14 Eller In i holken gubbe

In i holken gubbe.

Det var i början av min sidovagns karriär, som denna historia utspelade sej. Det var sommar och varje ledig stund tillbringade jag på hojen. En Harley med sidovagn som jag plockat ihop själv, varje gång jag kom hem så satt det en äldre gentleman på en bänk utanför grannhuset och studerade mej. Jag tänkte flera gånger gå fram till han men det blev aldrig av. Sommaren höll på att gå över till höst dom mörka kvällarna hade gjort sitt intrång. Jag hade varit ut en sväng men fått problem med lyset var därför på parkeringen och försökte fixa problemet. Där stod jag böjd över hojen i min egen värld och klurade på vad som djävlades. Jag sprätte upp som en fjäder när jag kände nått som knakade på min rygg där stod farbrorn med sin röda rullator.
Han skrattade och sade ” int trod ja du var skvätt rädd”.
Jag harklade mej och svarade ”var nog i min egen lilla värd”.
– om du har problem med knarren så kan vi byta en stund, ja du får rullator och jag tar knarren.
– Det skulle vara kul, men jag tror inte jag klarar av din häftiga rullator.
Han skrattade och torde att det nog skulle. Bli han som fick problem även om det fans ett stöd hjul på knarren.
– men vad har du för fel?
– Lysen funkar inte.
– Har du kolla glödlampan och påslaget?
– Ja men det e glapp kontakt. För när jag startar så funkar inte lysena men när den inte är igång få funka dom.
– får jag se?
Han masade sej till hojen och började syna den.
– Här är felet, ser du kabeln som är lös?
– Ser du på fan, varför såg inte jag den?
– pojkspolingar som du har inte tid att se allt, man måst vara noga om man skall hitta fel, det duger inte att bara liga över knarren och drömma! Repa så hinner du ut en sväng!
– Ja nu är det lätt gjort när man väl hittad felet.
– Så drar du på utav jäven så käringarna har nåt och prata om, så gjorde jag när jag hade knarr. Du ska vetta att alla i den här socknen viset vem jag var, när jag kom susande på min Indian. Röd och grann med sidovagn, det var grejer det!
– Va har du haft en Indian?
– En jag har haft två en Big chef och en scout.
– Vad tyckte du om dom?
– Varenda sommardag saknar jag dom, men det går ju inte när man är så gammal och ofärdig som jag.
– Jag skjutsar gärna dej i vagnen, hopa i den så åker vi.
– Det skulle se ut det, men inte går det.
– Varför inte? Jag är ledig i morgon, så vi kan ta en tur och reta käringarna.
– Å gud att en gång till i livet få känna vinden i håret och alla dofter som man bara känner på en knarr.
– Okej vilken tid i morgon? Jag kan låna en hjälm och lite kläder åt dej?
– Vad fan tror du, nog har jag hjälmen kvar och skinnjackan.
– Då så klockan nio i morgon kommer jag och hämtar dej. Gud nåde dej om du inte, är klar då.
– Menar du allvar?
– Ser jag ut som en som står och ljuger åt gamla knuttar, eller vågar du inte?
– Vågar nog fan vågar jag, om du vågar, tanterna från hemtjänsten kommer att jaga dej från socknen, när dom får reda på vår resa.
– Fram med kardan så är det överenskommet.
Handen kom som skjuten ur en kanon och jag var förvånad på hur hårt handslag han hade, sen satt han av med rullatorn i en fart som jag inte trodde var möjlig. Utanför porten sin höll han på att köra över en tant, som skrek ”är du på fyllan gubbjävel”, han viftade bara med handen så där högt i luften, åt hon när han försvann in genom porten.
Jag var uppe tidigt och förberedde en liten picknick åt oss, med termos och korvskivor på limpa med mycket smör, som jag av gammal erfarenhet viset att äldrepersoner tycker om.
Klockan åtta gick jag ner till hojen, kollad igenom den och packade ner picknicken. Efter att jag varmkört hojen, körde jag fram till farbrorns port. Där mötes jag av en syn som var obetalbar, han stod i givakt med en gammal vit potthjälm på skallen och en skinnjacka som någon gång varit svart. När jag stannade så stegade han fram till sidovagnen med raska steg och sate sig ner. Jag hann aldrig stiga av hojen för att hjälpa till, väl nere i sidovagnen skrek han ”kör utav helvete innan någon upptäcker att vi rymmer”.
Samtidigt som jag körde genom bostadsområdet till vägen, satt gubben i vagnen viftandes på armarna och vrålade ”gassa mer”. Jag körde ner till älven för att sen svänga av på den lilla krokiga vägen som följde älven. När jag titta ner på min passagerare möttes jag av en syn som jag aldrig glömmer. Hade han inte haft öron så hade överdelen av huvudet fallit av. Alltså från öra till öra var smilet, samtidigt som näs vingarna gick som kolibri vingar när han gjorde allt för att lukta på alla lukter han kom ihåg från tidigare hoj turer. Han måste ha varit den lyckligaste mänskan på hela jorden just då.
När jag kört en halvtimme tänkte jag stanna och dricka lite kaffe. Nu blev det liv i vagnen, han pekade med hel handen framåt och vrålade ”framåt”. Efter en timme svängde jag av på en rastplats, från vagnen kom protester, men nu var jag så kaffe sugen så jag brydde inte om det. Jag packade upp kaffet och smörgåsarna på en bänk som fans där, sen rullade jag fram hojen så att han kunde sitta kvar i sidovagnen och fika. Under tystnad sörplade vi i oss kaffet med var sin macka. Efter fikat så hade han bortom att komma i väg. ”Inte skall vi bosätta oss här, vi måste hinna några mil till, nu när vi äntligen har kommit ut.” Jag städade i hop och frågade han om vi skulle köar hemåt eller? Svaret kom blixtsnabbt ”hem vad ska vi göra där stia och vänta på döden nej du pojkspoling så lätt blir du inte av med mig”.
Det blev en heldag på hojen för oss, när vi kom tillbaks till byn så vrålade han ”kör till korvkiosken”, där bjöd han mej på ett skrov mål. Vi åt under tystnad, det var många som tittade på oss. Dom tänkte säkert det ena och andra om oss, men det sket vi i. Väl hemma hopade han ur vagnen som en tonåring, han vinkade med handen så där högt i luften åt mej när jag körde ner till parkeringen. Den hösten blev det ett par svängar till med Anton, sommaren där på fans inte Anton kvar annat än i minnet.